Alkohopolitiken går på tomgång

Regeringens alkoholpolitik är en upprepning av samma gamla låtsaspolitik. Varningsmärken på vinflaskor eller öppethållningstider påverkar sist och slutligen problembrukarna väldigt lite. Vi borde satsa ordentligt på missbrukarvården och stöda kommunernas möjligheter att bekosta långvarigare vård. På en månad får man kanske kroppen i skick men inte huvudet. En missbrukare måste utöver att han slipper det konkreta drickandet även ges tid att hinna ifatt sitt eget liv. Han (oftast men inte alltid) behöver stöd för att ta itu med alla undanstökade problem som hopat sig under årens lopp. Han behöver stöd i sin ensamhet som är ett faktum efter alla svíkna löften och brända broar. Han behöver ofta även vård mentalt oberoende om det är drickandet som är orsaken eller inte. Mänskligt sett är det oacceptabelt att bara sträcka upp händerna bara för att vården inte alltid lyckas som vi väntat oss.

I allmänhet blir vi finländare friskare hela tiden. Det här gäller andra sjukdomar än de mentala. På mentalsidan är det tvärtom en oroande utveckling med ständigt växande siffror. 47% av alla sjukpensioneringar sker pga psykiska sjukdomar! Redan fler än 100 000 finländare är arbetsoförmögna pga psykisk ohälsa. Att spara i vård blir också dyrt. En sjukpension kostar i snitt 11.700 euro i året. Ifall man efter vård och rehabilitering istället kan fortsätta på jobbet har rehabiliteringen betalat igen sig på två år.

Det råder resursbrist i psykvården, ingen vet ens hurudana köerna i öppenvården ser ut, eftersom dessa inte statistikförs. Riksdagen har under flera år öronmärkt pengar för barnens psykvård och på många håll har detta medfört en stor förbättring . Idag diskuteras kommunreformen i riksdagen. Kommunerna måste slå samman resurser för att trygga service och kunnande även till dessa allra svagaste invånargrupper.