Jag kan tyvärr inte stå till förfogande i juni

För länge sedan, förrän jag kunde föreställa mig att det kunde bli möjligt, lovade jag att aldrig bli parti-ordförande. Detta löfte kändes ganska onödigt men har ändå alltid symboliserat gränsen för hur mycket jag kan tillåta det politiska livet att erövra mig. Jag tror inte heller att den jag en gång avgav detta löfte åt längre skulle kräva att jag står fast vid det. Småningom lärde jag mig också att det i sista hand måste vara man själv som utstakar denna gräns. Bara man själv kan skydda sig oberoende av vilken post man har. Det finns alltid så oändligt mycket man kunde göra.

Denna omgång väljer jag att stå fast vid mitt gamla löfte.
Jag tänker inte ställa mig till förfogande då partiet väljer sin nästa ordförande i juni.
Mina barn växer så fort och jag vill nu växa med dem och finnas till hands när de behöver mig, mer än jag vet att kunde vara möjligt som ordförande, som minister. Här sätter jag gränsen nu.

Jag kan inte heller tänka mig att sätta min själ och min tid i en valkampanj bara för att bli "ett piggt inslag". Om jag skulle kandidera skulle jag göra det för att bli vald. Och valkampanjen kan ge ett bra lyft för en politisk debatt inom Sfp - bara alla kandidaterna vågar ta sig an denna uppgift. Jag är orolig för en situation där kandidaterna endast säkrar sina positioner för att inte stöta sig med någon eller att viljan att framstå som kompromisskandidat dödar visionerna. Kanske risken för detta till och med är mindre utan mig som motkandidat. Kanske de vågar mer utan utmanare.

Det här betyder inte att jag inte skulle önska se en ordentlig fajt om ordförandeskapet. Det skulle även vara fint ifall vi äntligen fick den första kvinnan - också i sfp. Det är inte mer än rättvist att hundra år av politiska rättigheter för kvinnorna även börjar ge utfall då det gäller formande av den politiska agendan. Men jag är rädd för att kampen om posten är lättare att vinna än kampen om politiken och att man därför väljer bort alltför mycket av det senare.

Man kan inte längre vinna röster i riksdagsval genom att vädja till pliktkänslan utan vi måste väcka människor emotionellt och intellektuellt. Den kommande ordföranden har en stor utmaning framför sig. I Riksdagen märker man hur konkurrenterna känner på sig att sfp befinner sig i ett vägskäl. Det är väljarna i riksdagsvalet som måste avgöra om de vill ge oss inflytande i besluten eller inte. Den politiska ledaren kan entusiasmera dem att svara ja.