Biståndet måste lösgöras från rambudgeten

Det känns vemodigt att lämna sommarlivet bakom sig. Det är inte ofta jag har så många av mina familjemedlemmar samlade på samma ställe dagarna långa. Dessutom lärde sig min yngsta son simma alldeles de sista dagarna på landet. Det är inte mycket som överträffar det.
Det är lätt att endast bläddra snabbt genom tidningarna som obarmhärtigt rycker mig tillbaka till den grymma verkligheten, med krig som inte verkar ha någon lösning. Berättelserna om hur barnen från alldeles små fostras att hata varandra beskriver hur djupt rotat våldet i Mellanöstern är.

Finlands EU-ordförandeskap har fått en ovälkommen dramatik med kriget i Libanon och vår utrikesminister får lägga sitt allt i blöt. Det gör han för övrigt väldigt skickligt. Det kommer säkert väldigt många att ge honom erkännande för när vårt pass är förbi. Intressant blir ifall hans partipolitiska position växer även utöver de utrikespolitiska frågorna genom denna statsmanna-aktiga hållning han tagit. Vi kan dock alla vara tillfreds över att EU:s utrikespolitik lotsas fram så bra det bara är möjligt tack vare ett fungerande ledarskap. Men vi kan bara hoppas på att det även ger resultat.

Budgetmanglingen och riksdagsgruppernas sommarmöten närmar sig. Än en gång kan jag inte låta bli att förundra mig över den lätthet de andra partierna behandlar biståndsbudgeten med. Sfp kräver att det är dags att lösgöra biståndsmedlen från rambudgeteringen. Det finns helt enkelt ingen logik i att knyta biståndet som skall utvecklas i relation till BNP till en absolut budgetsiffra. Rambudgeteringen är skapad för att dämpa kortsiktiga kostnadsökningar och planera ekonomin långsiktigare än ett år i taget. Biståndsmedlen borde också planeras långsiktigt. Alla anser i princip att vår rättmätiga andel av finansieringen är minst 0,7 % av BNP. För att uppnå detta krävs en tillväxtplan som måste följas. Den måste vara oberoende den övriga budgetens inre fördelning. Som det är nu används de kraftigt ökade skatteinkomsterna till att avbetala vår statskuld. Vad är våra oinfriade löften till världens fattigaste människor annat än en statsskuld. Att inte angripa fattigdomsproblematiken, den sociala orättvisan, bristen på utbildning, på hälsovård är som att så frön av våld och av konflikter omkring oss. Vad kan ett barn som inte har något hopp av drägligare liv känna för världen, annat än bitterhet och hat?