Om man väljer mellan mamma, pappa eller kärlek till barnet, kommer kärleken på första plats om vi bryr oss om barnets lycka.
I debatten kring konstgjord eller assisterad befruktning har pappornas roll för barnen blivit ett centralt tema. Och vem skulle inte hålla med. Alla barn borde ha rätt till en pappa. Alla barn borde ha rätt till en mamma. Och varje barn borde dessutom ha rätt till kärlek.
Verkligheten är dock inte så vacker. Helt oberoende konstgjord befruktning- alltså i helt "vanliga" familjer finns alltför många barn som inte får tillräckligt med kärlek och omsorg. Helt oberoende konstgjord befruktning finns alltför många barn där föräldrarna strider om vårdnaden eller annars bara så att barnens bästa de facto glöms bort och de används som vapen i denna själadödande strid. Alldeles för många barn träffar inte sin pappa för att pappan inte vill eller förmår eller har tid tillräckligt.
Ibland tom hindrar samhället papporna att få vara med sina nya babysar, trots att mödrarna skulle önska att papporna kunde använda en del av föräldraledigheten. Pappor som inte delar hem - eller säng- med mammorna har faktiskt ingen som helst rätt till pappaledighet eller förälderledighet!
På det viset känns det en aning konstlat att en del av riksdagen nu vill stoppa ensamma kvinnor eller kvinnopar eller ett kvinnopar och ett manspar att få barn genom konstgjord befruktning, under täckmanteln att barnen har rätt till en far i princip. Det är viktigt att erkänna att barnet har ett biologiskt ursprung i en biologisk mor och far och att ingen har rätt att frånta barnet denna verklighet. Dvs barnen skall alltid ha rätt att veta vem dess bio-pappa är. Det är dock inte samma sak som att denna bio-pappa skulle behöva vara barnets riktiga pappa. Samma regler gäller här som i adoption. Möjligen med den skillnaden att i konstgjord befruktning har aldrig barnet blivit "övergivet", vilket gör det mindre traumatiskt som bakgrund. En bio-pappa kan bli verklig pappa bara om han väljer att förverkliga denna roll i verkligheten och ges möjlighet till det. Redan nu är det väldigt många av kvinnoparen som valt en spermiedomator som gått med på att finnas till i någon särskild egenskap i det kommande barnets liv. Det är fint tycker jag.
Att med lagstiftning tvinga de kvinnor som vill ha barn till att åka utomlands, eller göra skenäktenskap eller vad som helst man nu kan hitta på leder endast till att verkligheten och lagstiftningen tar skilda vägar. Ingen har naturligtvis rätt att få barn. Men man skall inte underskatta det enorma behovet efter barn som många av oss känner. Det är den verkligheten vi i lagstiftningen måste skapa så goda ramar som möjligt för. Och om man måste väla mellan mamma, pappa eller kärlek så är nog ändå kärleken till banet det allra viktigaste med tanke på barnets möjligheter till att leva ett bra och lyckligt liv.
Verkligheten är dock inte så vacker. Helt oberoende konstgjord befruktning- alltså i helt "vanliga" familjer finns alltför många barn som inte får tillräckligt med kärlek och omsorg. Helt oberoende konstgjord befruktning finns alltför många barn där föräldrarna strider om vårdnaden eller annars bara så att barnens bästa de facto glöms bort och de används som vapen i denna själadödande strid. Alldeles för många barn träffar inte sin pappa för att pappan inte vill eller förmår eller har tid tillräckligt.
Ibland tom hindrar samhället papporna att få vara med sina nya babysar, trots att mödrarna skulle önska att papporna kunde använda en del av föräldraledigheten. Pappor som inte delar hem - eller säng- med mammorna har faktiskt ingen som helst rätt till pappaledighet eller förälderledighet!
På det viset känns det en aning konstlat att en del av riksdagen nu vill stoppa ensamma kvinnor eller kvinnopar eller ett kvinnopar och ett manspar att få barn genom konstgjord befruktning, under täckmanteln att barnen har rätt till en far i princip. Det är viktigt att erkänna att barnet har ett biologiskt ursprung i en biologisk mor och far och att ingen har rätt att frånta barnet denna verklighet. Dvs barnen skall alltid ha rätt att veta vem dess bio-pappa är. Det är dock inte samma sak som att denna bio-pappa skulle behöva vara barnets riktiga pappa. Samma regler gäller här som i adoption. Möjligen med den skillnaden att i konstgjord befruktning har aldrig barnet blivit "övergivet", vilket gör det mindre traumatiskt som bakgrund. En bio-pappa kan bli verklig pappa bara om han väljer att förverkliga denna roll i verkligheten och ges möjlighet till det. Redan nu är det väldigt många av kvinnoparen som valt en spermiedomator som gått med på att finnas till i någon särskild egenskap i det kommande barnets liv. Det är fint tycker jag.
Att med lagstiftning tvinga de kvinnor som vill ha barn till att åka utomlands, eller göra skenäktenskap eller vad som helst man nu kan hitta på leder endast till att verkligheten och lagstiftningen tar skilda vägar. Ingen har naturligtvis rätt att få barn. Men man skall inte underskatta det enorma behovet efter barn som många av oss känner. Det är den verkligheten vi i lagstiftningen måste skapa så goda ramar som möjligt för. Och om man måste väla mellan mamma, pappa eller kärlek så är nog ändå kärleken till banet det allra viktigaste med tanke på barnets möjligheter till att leva ett bra och lyckligt liv.
posted by Eva Biaudet at torsdag, oktober 12, 2006
3 Comments:
"....Ingen har naturligtvis rätt att få barn. Men man skall inte underskatta det enorma behovet efter barn som många av oss känner. Det är den verkligheten vi i lagstiftningen måste skapa så goda ramar som möjligt för."
Tanken att kvinnor i framtiden kan "beställa" barn för att tillfrädställa sitt enorma behov efter barn ter sig för mig motbjudande.
Männen borde ju då också kunna "beställa" kvinnor för att få sitt enorma behov efter familj och barn tillfrädställt i jämställdhetens namn?
Eva, vad menar du egentligen med detta, din kolumn är synnerligen motstridig:
"....Alldeles för många barn träffar inte sin pappa för att pappan inte vill eller förmår eller har tid tillräckligt.
Ibland tom hindrar samhället papporna att få vara med sina nya babysar, trots att mödrarna skulle önska att papporna kunde använda en del av föräldraledigheten. Pappor som inte delar hem - eller säng- med mammorna har faktiskt ingen som helst rätt till pappaledighet eller förälderledighet!
På det viset känns det en aning konstlat att en del av riksdagen nu vill stoppa ensamma kvinnor eller kvinnopar eller ett kvinnopar och ett manspar att få barn genom konstgjord befruktning, under täckmanteln att barnen har rätt till en far i princip....".
BARN SKALL HA RÄTT TILL EN FAR INTE BARA I PRINCIP UTAN ÄVEN I PRAKTIKEN OCH I VARDAGEN !! Du Eva menar att barnet har nog rätt till en far på det teoretiska planet (det här är för dig ngt ssynnerligen abstrakt) men i praktiken struntar du i barnets rätt till en far. Du motarbetar ju jämlikhet.
Barnet rätt till en far innebär bla att barnet både under barndomen såvål som senare i livet har en rätt att ställa krav på sina far och vänta en viss hjälp av honom. Det VIKTIGA är inte om barnets far delar säng med modern utan det att han tid att gå på ishockeymatch eller fotismatch med barnen eller kan skjutsa barnen till deras idrottsträningarna...
Det är ganska så skenheligt att säga att det finns många män som inte har tid med sina barn. Likaså väl kunde vi säga att det finns många karriärkvinnor som inte har tid med sina barn. Det OBJEKTIVA och rättvisa skulle vara att säga att många föräldrar som inte har tid med sina barn. Faktum är väl nog det att det aldrig tidigare i funnits så många pappor som engagerar sig i barnens hobbyn och i deras vardag...
Eva, jag är djupt upprörd över dina kommmentarer som jag anser vara både oetiska och som skapar stort elände och tragedi i Finland
Johan Holmberg / Hagalund / ESBO
Eva skriver: "Helt oberoende konstgjord befruktning finns alltför många barn där föräldrarna strider om vårdnaden eller annars bara så att barnens bästa de facto glöms bort och de används som vapen i denna själadödande strid. Alldeles för många barn träffar inte sin pappa för att pappan inte vill eller förmår eller har tid tillräckligt."
och vidare: "Ibland tom hindrar samhället papporna [..]"
Jag är glad att du kom in på hur barn i skilsmässofamiljer kommer i kläm. SFP borde i mycket högre grad uppmärksamma könsdiskrimineringen i finländska domstolar, socialkanslier, skolor och alla andra nivåer där papporna förminskas och glöms bort.
Lika rättigheter för pappor och mammor är bara en läpparnas bekännelse i dag. De flesta pappor som kan och vill ta hand om sina barn ges aldrig tillräckliga möjligheter till detta, och samhället är det första att omyndigförklara fäderna.
SFP borde gå på djupet i den här frågan och inte bara låta det stanna på affischer som en vacker tanke.
Skicka en kommentar
<< Home