Hbl-kolumner

Dödsstraffet (Hbl 12.9.06)

Kinas statsminister Wen Jiabao verkade åtminstone själv tycka att han var trovärdig då han i TV nyheterna försvarade sig mot anklagelser om otillräckliga framsteg för mänskliga rättigheter. Han sade att Kina är ett väldigt land, vi kan inte nu avskaffa dödsstraffet.

När man läser Amnestys rapporter är bilden dyster. Grova brott mot mänskliga rättigheter hör till vardagen. Polisen kan utan åtal eller rättegång ta människor i förvar, hundratusentals personer skickas för ett till tre år på arbetsläger för omskolning. Amnesty har för år 2005 dokumenterat 1770 avrättningar och 3990 dödsdomar, men man uppskattar att verkställda dödsdomar är kring 10 000 i året. Ingen dödsdömd har fått en rättvis rättegång i enlighet med internationella människorättsstandarder. Det här betyder till exempel brister i tillgång till rättsbiträde, att bevis som erhållits genom tortyr används och att man måste bevisa att man är oskyldig. Dödsdomen verkställs genom att skjuta den dömde i huvudet eller, allt oftare, med dödlig injektion, varvid de mobila avrättningsbilarna kan användas. Majoriteten av organen som används för transplantationer härstammar från avrättade personer, enligt uppgift från den kinesiska vicehälsoministern på en internationell levertransplantations konferens år 2005. Amnesty är alvarligt oroad för att de stora vinsterna i organhandeln tillsammans med den utbredda korruptionen bland polis, domstolar och sjukhus kan leda till missbruk och är ekonomiska incitament för att hålla kvar dödsstraffet.

Men dödsstraffet är även ett inhumant och ociviliserat straff i sig.
Vi vet från forskning kring dödsstraffet i USA att svarthyade män oftare döms till döden än vithyade män. Störst är risken för dödstraff om en svarthyad dödat en vithyad och minst är risken då en vithyad dödat en svarthyad. Det ingår alltså här ett diskriminerande element vars konsekvenser är oacceptabla. Vi vet också att oskyldiga personer avrättats, trots rättsliga processer som fyller måttet. Dödstraffet som sådant är ett inhumant straff eftersom det bryter mot det som lagen och samhället är utsatt att skydda – livet. Dödsstraffet har inget rättskydd, det kan inte återkallas ifall det kommer fram nya bevis. Dessutom är det ett straff som är lätt att missbruka av totalitära och korrumperade regimer.

EU:s möte med Kina och ASEM ger möjligheter att främja mänskliga rättigheter, även om de konkreta resultaten till synes uteblir. Dialogen banar vägen för en process, även om den kan kännas olidligt långsam. Pressbevakningen av dialogen och av den faktiska utvecklingen i Kina, Burma eller Filippinerna och till och med demonstrationerna, är också viktiga signaler till dessa asiatiska herrar. Demokrati och mänskliga rättigheter har inte med landets storlek att göra. Om ni tillåter herr Wen, är faktiskt vi finländare goda exempel på att även ett litet land, långt upp i norr, har haft råd och bevisligen vunnit på att utveckla dessa grundläggande rättigheter jämsides med ekonomin.


Kampen mot terrorismen (Hbl 1.8.2006)

I kampen mot terrorismen i världen delar vi alla på ansvaret för förebyggandet, avskaffandet av social orättvisa och exklusion som är god grogrund för terrorism. Du kanske frågar dig vad i all världen detta nu kan ha att göra med någonting här hemma hos oss. Då jag de senaste dagarna hört på nyheterna från Libanon, frågar jag mig om någon i världen kan tro på att terrorismen kan stoppas genom dylikt våld eller att det kunde leda till en varaktig fredslösning. Jag kan åter en gång inte låta bli att känna mig otroligt lyckligt lottad som får ha mitt hem i ett tryggt land och fostra mina barn att tro på sin framtid med alla möjligheter till bra liv. Hos oss kan terrorism knappast hitta lämpliga operatörer, tänker jag också.

Men kanske vi just därför, för att vi har det så bra, borde vara särskilt vaksamma att inte våra handlingar kan driva människor till desperat våld, oberoende om det sker här eller långt härifrån. Kanske vi just därför bär ett något större ansvar än annars, för att ta hand om dem som hos oss riskerar exkluderas och hamna på dåliga vägar. Även om varje vuxen person alltid måste bära ansvar för sina handlingar, frågar jag mig om det ändå inte också finns ett ansvar hos människorna omkring och i det omgivande samhället, som misslyckats att skydda en växande ung person genom att inte ingripa och hjälpa i tid. Har vi moraliskt rätt att förskjuta en sådan människa och kanske skicka den till andra sidan av jordklotet, till last eller till förtappelse?

Regeringen överväger att utvisa en grupp unga människor, som gjort sig skyldiga till våldsbrott av olika slag, till Somalien. Jag vet inte om jag skall kalla dessa unga män somalier eller finländare. De ser helt säkert ut som afrikaner, men har knappast väldigt starka band, kulturellt eller socialt, till Somalien. De har varit unga tonåringar som flytt krig för att få internationellt skydd hos oss. De har haft svårt att klara sig i skolan och de har haft tonårsproblem och kulturkollisioner med sina föräldrar. De har bemötts fientligt på grund av sin hudfärg av omgivningen och de har haft svårt att känna att de hör till någonstans. De har sannerligen känt sig övergivna av världen många gånger. Nu utvisas de till en främmande värld utan egentliga förutsättningar att klara sig på laglig väg.

Att terrorismen har grogrund i fattiga länder med svåra förhållanden, diskriminering av folkgrupper och stora sociala orättvisor är kanske inte så svårt att begripa. Men det har visat sig att den kan gro även i våra trygga västliga demokratier i Europa. Invandring är ingen källa för terrorism eller brottslighet. Men att bryta upp från sitt hemland och göra sig hemma i ett nytt land kan aldrig vara lätt. För unga människor som lever i de turbulenta tonåren krävs då särskilt stöd för att klara sig i skolan men också hemma. Lyckad integration är dock endast delvis en materiell fråga. Den sociala tillhörigheten, förtroendet för samhället och lojaliteten med det, växer fram småningom från erfarenheten att man är lika värd som andra. Man måste våga tro att man är lika värd i alla situationer. Också då livet gått helt fel måste man få sona sina brott som andra finländare.