Kolumner i Finlands kommuntidning

Det är inte bara politikerna som bör bekämpa rasismen! (7/2006)

Den finska folksjälen tycks enligt börsbolaget Raisio inte tåla att en mörkhyad ung kvinna klär sig i finsk folkdräkt. Hbl skriver i veckoslutsbilagan att den finska folkdräkten har sitt ursprung i Munsalas folkdräkt. Aha, där kom den andra beröringspunkten med mig, tänkte jag. Raisio-bolaget där jordbrukarna faktiskt använder den största ägarmakten, reagerade mot Hbl reklamen för tidningsbilagan Volt med en mörkhyad kvinna som poserar iklädd folkdräkt. Raisio anser att Voltreklamen liknar Elovena flickan som är bolagets brand. Vad som egentligen är felet får vi alltså inte veta. Normalt brukar brand vara skyddade så att man inte får använda liknande bildspråk som kunde förväxlas med det skyddade brandet.

Här fanns nog enligt min uppfattning ingen risk för förväxling. Sen kan man ju fråga sig om vilken bild som helst med kvinna, ung eller gammal, skrattande eller bestämd, mörk eller ljus iklädd folkdräkt anses komma för nära Raisios Elovena brand. Jag frågar i mitt elaka sinne ifall Raisio fått monopol med bilder av den finska folkdräkten. Knappast. Hbl citerar Raisios juridiska chef i Iltasanomat som säger " För oss spelar det ingen roll om kvinnan är svart, vit eller asiatisk. Men kunder hotade bojkotta våra produkter ifall reklamen inte dras bort."

När jag sedermera googlade Elovena för att följa upp artiklarna och diskussionen kring Volt reklamen, kom jag hastigt in på rasistiska nätsidor med rasistiska organisationer och chattar. Den senaste chatten gick ut på att debattörer från Sverige, Norge och Danmark och faktiskt även Finland uppmanade sina finska fränder att kontakta Raisio och förklara hur denna mörka flicka i finsk folkdräkt är anstötlig och att de nog aldrig mer kommer att köpa Raisios produkter. De chattar om hur man från Raisio svarat att ungefär att ni nog är den första som klagar, att det endast har varit ett litet antal personer som klagat osv. Man förstår att rasisterna från hela norden måste engageras kraftigare för att stoppa denna osunda användning och att den finska folkdräkten inte i något sammanhang enligt rasisterna kunde kopplas ihop med en person som inte är vithyad.

Jag är väl medveten om att internet rymmer väldiga mängder av rent rasistiskt material där det förekommer både ord och bilder som för oss allra flesta, ifall vi skulle se dem publicerade, nog rörde sig över gränsen av vad vi tycker att tryckfriheten tål. Det till och med skapas hemsidor i andras namn (undertecknad har råkat ut för det) där rasistiska påhopp, uppmaningar till aktion mot politiker eller andra som jobbar för tolerans och integration blandas med våldsamt bildmaterial. Men hittills är det väldigt få av dessa organisationer som lyckats påverka beslutsfattare i konkreta fall. De har däremot lyckats med att sprida rädsla för människor med annat ursprung, med att blåsa liv i fördomar och osanningar om invandrare osv.

För första gången går ett börsbolag nu ut och agerar uttryckligen på utspel av dylika direkt rasistiska aktörer. Det absurda är, tycker åtminstone jag att Raisio är ett börsbolag som kämpat hårt för att dess produkter skall komma in på den internationella marknaden. Jag skulle själv föreställa mig att en alltför ensidigt finskt brand kunde må bra av lite diversitet. Vad kunde vara mer positivt för det finländska än på ett tidsenligt sätt visa att den finska kulturen kan leva väl även i en tid av mångfald. Varför skulle inte hudfärg och folkdräkt med olika historiskt ursprung på ett positivt sätt kunde sammanföras för att visa en bild av Finland och Europa av idag?

För det är naturligtvis ingen påhittad verklighet, så där i princip, om man nu idag längre hittar unga människor som överhuvudtaget äger en folkdräkt eller har tillfällen att bära den. För mig kändes det inte alls komplicerat när min finländsk-norska väninnas dotter som är adopterad från Etiopien, redan som sju-åring firade 17 Mai viftande med den norska flaggan iklädd norsk fokdräkt. Vad kan vara anstötligt med det? Jag måste medge att det nog tar en tid för mig, med mina Munsala rötter och barn av olika hudfärg, förrän jag har lust att köpa Elovena havregrynsgröt.

Jag inbillar mig att de politiska beslutsfattarna både på kommunal nivå och på nationell nivå, trots allt, är mer förberedda än tydligen börsbolaget Raisio, på att skapa modeller för integration där även den andra generationens invandrare kan ges en chans att känna gemenskap med det samhälle de bor i. Vi vet att det sociala kapitalet byggs genom att vi kan känna förtroende för varandra och för våra institutioner. Förtroendet kan endast förtjänas genom goda erfarenheter – det kan inte köpas. Det är som ett brand för ett bolag. Det kan raseras för att bli verktyg för nationalistiska och rasistiska aktörer hur lätt som helst, ifall man inte sätter emot.

Sommarskratt behövs i vintervardag (6/2006)

Om somrarna samlas den stora familjen hos oss på landet, lite på italienskt vis. Kusinerna träffas igen efter att ha bott i andra delar av vårt land och i andra länder resten av året. Vid kvällste och vid morgonkaffe förundrar sig min yngsta son, som snart skall börja förskolan, över livets stora frågor tillsammans med morfar som vet nästan allting efter att ha blivit klokare i över åttio år. Mormor är barnens levande kokbok när det plötsligt bullas upp till kalas med vinbärstårta. Sådana generationsmöten är sällsynta i vardagen och inte hinner vi annars heller så mycket stanna upp för att verkligen ta reda på vad som gör en människa lycklig.

När jag tänker på varför jag känner mig så lycklig om somrarna så har det nog väldigt mycket att göra med denna känsla av samhörighet och vetskapen av att vara omgiven av människor som är så viktiga för mig och för vilka jag är viktig. Att vara omtyckt och uppskattad är säkert ett av våra viktigaste behov som människor. Och det behöver sannerligen inte betyda avsaknad av konflikt eller diskussion. Det handlar mer om inställningen, att man utgår ifrån att tänka positivt om varandra.

Jag förundrar mig över varför vi inte klarar av att skapa liknande samhörighet i de arbetsmiljöer vi jobbar och lever i resten av året. Tanken slår mig då min syster berättar om hur bra hon trivs på sitt jobb. Hon säger att hon aldrig skrattat så mycket som tillsammans med sina arbetskamrater. Det måste vara en oerhörd energikälla att få känna igen sig i varandra och dela på vardagsglädjen. Men egentligen har hon inte så mycket att vara lycklig för, så där utifrån sett, underbetald som hon är i sitt kommunala service yrke. Hon är småbarnsmamma och jobbar i skift. Arbetsbördan är garanterat stor och det jobbas med knappa personalresurser. Men hon vågar påstå att det är roligt att jobba!

I kommunförbundets styrelse grubblar vi en hel del över den kommunala ekonomin – vilket egentligen betyder att vi analyserar resursbehovet för de kommande årens behov av service och av personal. För att få det att gå ihop borde kostnadsökningen i genomsnitt vara klart mindre än de senaste årens dryga fem procent. Det är främst i samkommunerna som vi inte lyckats stävja ökningen av kostnaderna tillräckligt. Ifall det beror på ett verkligt ökat behov av hälsovård eller på att samkommunerna till sin natur är svårare att styra och att jobba i är en tvistefråga. Båda stämmer säkert. En bit av den kommunreform vi politiker försöker få till stånd är att minska på samkommuns-styrandet och få ansvar för finansieringen och servicen i samma händer med god demokratisk insyn. Därför tror jag att en kommunsammanslagning, trots allt, ofta kan ge bättre resultat i slutändan.

Men samarbetsförmågan måste i varje fall radikalt förbättras över alla gränser! För att samarbeta bra måste man våga lita på att andra sköter sin andel – efter att man planerat rutiner och gått igenom varje praktisk fnurra som någonsin kan uppstå. Det är faktiskt fortfarande vanligt att patienter tvingas till dubbla blodprov och röntgenbilder för att informationen inte rör sig eller för att man inte litar på prover tagna på hälsostationen. Det är verkligen ett bevis på arrogant inställning även till patienterna att besvära dem mångfaldigt. För att jobba effektivare tillsammans och trivas i samarbete krävs en atmosfär av tillit och förtroende. Ett gott ledarskap måste därför innebära att man systematiskt går igenom samarbetsmodellerna tillsammans med personalen och formar metoderna att passa det arbetsteam som jobbar tillsammans.

Vi i Sfp har föreslagit att man mer fördomsfritt även vågar pröva på nya arbetsmodeller. Vi har föreslagit att kommunerna i mindre institutioner prövar en 3 + 3 modell, där man jobbar tre dagar och har tre dagar ledigt. i Sverige och på Åland har det gett färre sjukfrånvarodagar och bättre arbetsatmosfär. Det handlar om att människor skall kunna trivas och vara lyckliga i sitt jobb men också att skapa arbetsplatser i social och hälsovården som kan kännas som attraktiva arbetsplatser. Även jobbet med åldringar på institutioner måste formas så att det kan kännas meningsfullt för unga människor att söka sig till detta yrke. Att jobba med gamla människor kan ju inte i sig vara mer skrämmande idag än det varit förut. Det måste vara arbetsplatserna som blivit mer skrämmande.

Mest handlar det dock om att jobba med samhörighetskänslan så att vi även på jobbet kan få känna oss uppskattade och betydelsefulla. Våra synpunkter skall ha betydelse i utformandet av arbetsmetoder och samarbetsrutinerna måste granskas även på allra högsta nivå. Informationen och dialogen bör vara öppen för alla och skrattet bli en del av vardagsgemenskapen. Det kan ge utslag både i mindre sjukfrånvaro, bättre serviceanda och effektivitet - kanske en källa till lycka under de långa vintrarna.


Eliminera politiska samvetsfrågor – fördjupa demokratin (5/2006)

Närdemokratin eller den kommunala demokratin är inte endast en byråkratisk idé.
Tanken bakom den kommunala demokratin är att det är bra att alla människor skall kunna delta i den beslutande process som aktivt formar det samhälle de lever i. De som behöver och använder servicen har kanske den bästa insikten om dess fördelar och dess brister och dessutom ett naturligt intresse för att kontinuerligt försöka utveckla servicen till det bättre. Det gemensamma beslutandet bidrar också till att den så värdefulla känslan av samhörighet och gemenskap växer. Omtanken om varandra och varandras behov blir hela tiden mer närvarande än en osund egoism.

På Sfp:s partidag blev det en animerad diskussion om vi särskilt skulle besluta att adoption inom familjen skulle vara en särskild samvetsfråga. På normalspråk betyder det att frågan skulle klassificeras till en sådan särskild fråga, där olika synsätt inte behöver försöka närma sig varandra eller argumentera eller diskutera logiken, moralen eller politiken bakom åsikten. Bakom s.k. samvetsfrågor är tänkesättet att det existerar frågor som inte är politiska utan någonting annat – kanske moraliska, kanske religiösa, kanske något annat. Detta tankesätt kritiserade jag skarpt.
Det finns nämligen just nu en stark trend att klassa alla lite svåra frågor till samvetsfrågor – sexköp, kvinnopräster, konstgjord befruktning, alkoholpolitik är alla aktuella frågor. Mot skyddet av "samvetsfråga" rår man inte med grundlag eller internationella människorättsregler. Mot samvetsfrågor rår man inte med att vädja till humana värderingar eller ens av medömkan för någons svåra livssituation. "Samvetsfrågor" är oantastliga tabun som aldrig öppnas för prövning. det är uppenbart att det är lättare att gömma sig bakom sitt "samvete" ju längre man befinner sig från dem det gäller. Medömkan eller empati med en annan människa inträffar nästan ohjälpligt då man mötts ansikte mot ansikte. Det är få människor som kan stå kalla vid en annans djupa sorg eller utsatta situation då man möts – en människa vill hjälpa en annan människa.

I det kommunala beslutsfattandet är och bör det finnas föräldrar och familjer som beslutar om skolan, presumtiva patienter och människor som jobbar i vården varje dag som formar vården, passagerarna som vet hur det känns att vänta på bussen som utvecklar trafiken, socialarbetaren som möter missbrukaren eller det utsatta barnet som skall höras då resurser allokeras. I en öppen dialog mellan dem som berörs nära beslutsfattarna blir det omöjligt att förneka vissa människors behov och gömma sig bakom klyshor som "samvetsfrågor". Det humana vinner över fördomar och okunskap när verkligheten är nära.

Men alltid kan man inte förvänta sig att beslutsfattarna känner dem besluten gäller. En öppen debatt och avskaffanden av tabun underlättar dock beslutsfattarnas möjligheter att känna till olika verkligheter. Att förstå är lättare om man får mer kunskap och insikt i hur andra lever och hur andra tänker. Dialog kan aldrig vara skadligt för beslutsprocessen. Inte heller kan jag förstå att mitt samvete skulle skadas av att lyssna på någons annans samvete – tvärtom. Min övertygelse måste väl kunna tåla kritisk granskning, motsatta argument och ett möte med andra värderingar.

I det liberala, glada Svensk-Finland gömmer sig många politiska värderingar bakom religionens tabun. Faktum är att vi oftare diskuterar islams olika former och deras betydelse för tex barns och kvinnors mänskliga rättigheter än vad vi diskuterar våra egna religiösa tendenser till fundamentalism. Det finns faktiskt en risk att då kvinnoprästmotståndarna möts med tystnad skapas en bild hos allmänheten att diskriminering av kvinnor kan accepteras . Men enligt min uppfattning vittnar detta inte om att alla håller med kvinnoprästmotståndarna utan om en total brist på diskussion om tabut av religiös övertygelse. Vi måste dock våga ta oss an dialogen också i svåra frågor. Politikerna lokalt och nationellt har ett alldeles särskilt ansvar för att öppna diskussionen. Annars finns det en risk att dylika extrema föreställningar sprider sig även till andra områden. Jag tycker mig faktiskt se en alldeles ny typ av kvinnoförakt tex i Riksdagen som tillåts florera och bemöts av tystnad. I den lokala politiken, i kommunerna, har jag inte ännu mött samma fenomen som tur.