Barnbidraget måste höjas för ensamföräldrarna !

Det upprör mig att regeringen inte tar ensamförsörjarnas situation på alvar!

Budgetförslaget lovat höja på minimiunderhållet, dvs det stöd som papporna måste betala för att delta i sina egna barns underhåll. Summan blir nu dryga 4 euro per dag. Okej, det är en några cents förbättring och man kan ju tänka så som en erfaren politruck upplyste mig, att dylika problem inte kan korrigeras med en smäll, då har man ju inget kvar att ge i följande budget. Så här kan man alltså få tack varje år. Men detta är ingen lyx fråga. Dels är det fråga om att barn som bor med en förälder (läs mamma) är överrepresenterade i den fattigaste femtedelen av befolkningen. Dels är det en rättvisefråga. I alla inkomstgrupper är ensamförsörjarnas ekonomi betydligt mer trängd än i familjer med två inkomster.

Vårt Sfp-förslag i regeringen var att höja barnbidragets ensamförsörjardel för att minska orättvisan och att avskaffa kopplingen till utkomststödet, för att även hjälpa dem som är är allra fattigast, dvs de som är beroende av utkomststöd. Vi talade kanske om 10-20 euros ökningar per barn och nu "ger" regeringen inget utan stipulerar endast att pappornas minimiunderhåll skall vara 6 euro högre än förut, dvs 124 euro i månaden eller lite över 4 euro per dag. Vem som helst fattar att huvudansvaret för barnets försörjning måste komma från mamman - allltså borde regeringen ha hjälpt hennes situation. Ett högre barnbidrag skulle stöda hennes möjligheter att få och ta jobb eftersom barnbidraget följer med. Och då ensamförsörjaren inte jobbar är hon allra fattigast. Ofta kan hon av ekonomiska skäl inte ens börja jobba, eftersom hemvårdsstödet faller bort och dagisavgiften, bussresor till jobbert osv kommer till då hon får en aning högre inkomster.

Det tycks fortfarande vara lättare att i ett svep besluta om stora pengar än att korrigera stora brister för små pengar!

Finland deltar i FN operationen i Libanon

Riksdagen är egentligen ännu på sommarpaus men dagarna tycks nu ändå fyllas av jobb. Riksdagens utrikesutskott sammanträdde för att höras och höra utrikesminister Tuomiojas rapport om regeringens beslut om att förbereda ett deltagande i FN operationen i Libanon.

Finland kommer inte att hinna med i den första (före september) eller den andra vågen (slutet av september) men kommer sannolikt att delta med 200 till 250 pionjärer som är på plats före början av november. Finland hoppas fortfarande på att vår insats skall vara del av en nordisk bataljon, men det verkar inte just nu som om Sverige eller Norge har sådan kapacitet att ge, pga att de förbereder en starkare närvaro i Darfur, i Afrika nästa år. Därför skall kanske de övriga ländernas deltagande ske på en mindre aktiv nivå - om man nu kan säga så. Finlands soldater kommer tex att bygga vägar och hus som militärerna behöver för att verka där samt att röja minor och oskadliggöra ammunition. Man kan kanske säga att det är en sk traditionell fredsbevarande operation. FN resolutionen hänvisar inte till ex till grundstadgans VII kapitel.

Men det betyder inte att den är mindre riskabel. Den bygger dock på att stöda den Libanesiska regeringen på att återrätta sin makt i hela landet. Dvs Hizbollah skall avväpnas och främmande makter dra sig bort. Att avväpna Hizbollah är kanske inte en helt lätt uppgift heller, trots att de skall medverka. Det finns säkert otaliga vapen även i vanliga familjer efter alla år av inbördeskrig i Libanon. Att få Hizbollah att avstå från våld och på något sätt ansluta sig till den libanesiksa armen och därmed underkasta sig demokratiska beslut är det vi måste hoppas på att sker. Hizbollah är politiskt en inte alldeles oäven makt, som har 40 procent av befolkningens stöd.

Det kommer säkert inte att vara en lätt match att samla de 15000 man operationen kräver. Men att europas och EU:s roll i denna FN-operation skall vara betydande, rentav ledande, verkar alla anse viktigt för att lyckas. Det är klart att Finland inte kan dra sig undan sitt internationella ansvar i en sådan situation, vare sig vi är eu-ordförande eller ej. Mellanöstern kommer att behöva även europa i många år framöver. Såsom det även konstaterades i utskottet idag, är Libanon operationen i ett kritiskt skede men har förutsättningar att lyckas - men varaktig fred kräver att fredsprocessen mellan Israel och Palestina kan fortsätta.


I vårt eget land har sossarna det inte lätt när de oroar sig för att sfp:arna ordnar för mycket möten. De svenska sossar martyrskådespel fortsätter när de anklagar sfp-aktivister för att sitta sinsemellan och fundera på Finlands framtid i smyg och i hemlighet. - Get a life! Get a political life - thinking is free!

Läs Jörns nyaste bok en sensommarnatt du inte kan sova

Vaknade tidigt i morse för att läsa slut Donners nya bok, dödsbilder. Kände mig lite konstig som intresserade mig för bokens tema, men försvarade mig då jag köpte den dyra (såsom alla finslandssvenska böcker tyvärr är) boken med att jag ju behöver läsa min gamla arbetskamrats nyaste tankar. Jag har för övrigt alltid gillat Jörn och uppskattade också honom mycket som arbetskamrat. Han var faktiskt lätt att jobba tillsammans med även om han då och då ville visa hur han ogillade att buntas ihop med oss vanliga dödliga.

Jag rekommenderar varmt hans bok. Det är svårt att säga vad som exakt gör att jag tycker om boken. Den är lätt att läsa, såsom allt han skriver, men den är också mycket mänsklig, på ett sätt som man kan identifiera sig med. Samtidigt som han vågar (vet inte alls om han upplever det så) säga ut sina tankar om det mesta, som man själv inte känner att man gör. Det är befriande att uppleva människor som är sådana som dom är. På gott och ont. Boken känns dock inte alls som någon förberedelse inför döden eller ett avsked. Nej, Jörn känns i högsta grad levande både fysiskt och mentalt. Kiva! Tack för boken, Jörn.

Biståndet måste lösgöras från rambudgeten

Det känns vemodigt att lämna sommarlivet bakom sig. Det är inte ofta jag har så många av mina familjemedlemmar samlade på samma ställe dagarna långa. Dessutom lärde sig min yngsta son simma alldeles de sista dagarna på landet. Det är inte mycket som överträffar det.
Det är lätt att endast bläddra snabbt genom tidningarna som obarmhärtigt rycker mig tillbaka till den grymma verkligheten, med krig som inte verkar ha någon lösning. Berättelserna om hur barnen från alldeles små fostras att hata varandra beskriver hur djupt rotat våldet i Mellanöstern är.

Finlands EU-ordförandeskap har fått en ovälkommen dramatik med kriget i Libanon och vår utrikesminister får lägga sitt allt i blöt. Det gör han för övrigt väldigt skickligt. Det kommer säkert väldigt många att ge honom erkännande för när vårt pass är förbi. Intressant blir ifall hans partipolitiska position växer även utöver de utrikespolitiska frågorna genom denna statsmanna-aktiga hållning han tagit. Vi kan dock alla vara tillfreds över att EU:s utrikespolitik lotsas fram så bra det bara är möjligt tack vare ett fungerande ledarskap. Men vi kan bara hoppas på att det även ger resultat.

Budgetmanglingen och riksdagsgruppernas sommarmöten närmar sig. Än en gång kan jag inte låta bli att förundra mig över den lätthet de andra partierna behandlar biståndsbudgeten med. Sfp kräver att det är dags att lösgöra biståndsmedlen från rambudgeteringen. Det finns helt enkelt ingen logik i att knyta biståndet som skall utvecklas i relation till BNP till en absolut budgetsiffra. Rambudgeteringen är skapad för att dämpa kortsiktiga kostnadsökningar och planera ekonomin långsiktigare än ett år i taget. Biståndsmedlen borde också planeras långsiktigt. Alla anser i princip att vår rättmätiga andel av finansieringen är minst 0,7 % av BNP. För att uppnå detta krävs en tillväxtplan som måste följas. Den måste vara oberoende den övriga budgetens inre fördelning. Som det är nu används de kraftigt ökade skatteinkomsterna till att avbetala vår statskuld. Vad är våra oinfriade löften till världens fattigaste människor annat än en statsskuld. Att inte angripa fattigdomsproblematiken, den sociala orättvisan, bristen på utbildning, på hälsovård är som att så frön av våld och av konflikter omkring oss. Vad kan ett barn som inte har något hopp av drägligare liv känna för världen, annat än bitterhet och hat?