Regeringskumpaner

Våra regeringskumpaner beter sig illa!
Ju fler år jag jobbat med politik ju mer irriterar det mig när politikerkolleger istället för att diskutera hur man kunde nå lösningar, spelar maktspel med enda målsättning att förnedra motparten och på såsätt visa den starkares maktposition.
I styrgruppen för kommunreformen demonstrerar statssekreterana från de stora regeringspartierna sina muskler istället för att söka gemensamma lösningar beaktande de olika infallsvinklarna vi alla har på vad en fungerande kommun är. Gemensamt är framför allt oron för att välfärden i framtiden kan hotas i de minsta kommunerna, där befolkningsunderlaget inte räcker till att finansiera eller producera servicen på samma sätt som förut. Efter månader av analyser och diskussioner klämmer herrarna plötsligt till medatt låsa sig i var sitt hörn.
Samtidigt vetvi alla andra som seriöst försöker arbeta fram modeller till reformer som beaktar särdragen i olika delar av landet, att herrarna ändå inte tänkt sluta leka med varandra, utan endast positionerar sig taktiskt. Där har tiotals andra medlemmar i styrgeuppen suttit två timmar på möte helt i onödan. Det gör mig verkligen sur, trots att jag som representant för ett litet parti enligt somliga bara borde vara taksam för att få vara med .

Regeringen behöver "Lissabon"-strategi för bättre språkkunskaper

Turun Sanomat skriver att skolbarnens språkkunskaper blivit smalare. Bara en tredjedel av barnen väljer ett frivilligt A2 språk. Bara 40 % av kommunerna erbjuder ens denna möjlighet för barnen. Det är dags att bli orolig . Språk lär man sig inte på ett år. För att vi skall kunna klara oss i en internationell värld, är alla språkkunskaper guld värda.

Regeringen säger i motiveringarna till rambudgeten, att bristen på arbetskraft kommer att var en avgörande begränsning för den ekonomiska tillväxten. Det behövs alltså utländsk arbetskraft redan av egoistiska intressen. En förutsättning för att vi skall vara attraktiva är att vi finländare kan olika språk. Invandrarna skall naturligtvis lära sig finska och svenska, men behöver serviceformer på sina egna språk eller på de stora internationella språken. För att arbetskraftsefterfrågan och utbud skall mötas bättre behöver vi även skapa beredskap för människors mobilitet, rörlighet behövs regionalt men kanske alldeles särskilt för att kunna byta yrke. Bara för att man inte kanske behöver främmande språk i jobbet idag skall man inte begränsa sina möjligheter att välja bland jobben imorgon. Ändå anmälde finansminster Heinäluoma helt lugnt i finanutskottet att regeringen inte har någon plan för bättre språkkunskaper!

Satsningarna måste kanske framförallt göras på metoderna att undervisa språk, på nya undervisningsmaterial och möjligheterna att stöda språkundervisning även i andra ämnen. Det är faktiskt förfärligt att vi tillåter en situation där barnens språkundervisning tex i svenska under många år inte gett bättre resultat. Vi vet att vi har duktiga barn och lärare, var brister det?

Konferens i Oman

Åker iväg till Oman imorgon bitti. Jag har blivit inbjuden att tala på konferens. World Summit on Innovation and Entrepreneurship, med temat "a better generation in the making". Jag skall delta i tre sessioner som berör "e-government", "women innovations" och "a world without borders". Konferensen organiseras i samarbete med UNDP, EcoSoc, internationella företag och inbjudna är personer från både näringsliv, förvaltning och tredje sektorn. Jag har tidigare deltagit i liknande konferenser organiserade av World Economic Forum och har varje gång blivit positivt överraskad över hur fördomsfri debatten och agendan varit. Det skall bli intressant att se hur dessa kriterier passar in här mitt i Arabvärlden. Mitt besök i Marocko tidigare i år tvingade mig att se denna del av världen mer mångdimensionellt och jag hoppas att jag skall ha tillfälle att diskutera med många kloka personer.

Det intressanta är att precis som i Marocko, finns det ett särskilt intresse för Finland uttryckligen ur kvinnosynvinkel - om jag lite förenklar. Också nu hade ledarna för Arab Womens League önskat att de skulle få träffa en delegation kvinnliga ledare från privata sektorn för att höra om Finlands social- och hälsovårdssystem. Tyvärr väcktes detta initiativ alldeles för sent den här gången. För oss här kan det vara svårt att inse varför vi skulle besvära oss för prinsessor eller andra utan demokratiska positioner, men det kanske trots allt idag är rakaste vägen till inflytande och förändring, ifall dessa i sina länder ledande kvinnor ser den samhälleliga betydelsen av jämlikhet och jämställdhet för alla kvinnor.

Maria Magdalena

Varför kan det vara farligt att upptäcka hur betydande Maria Magdalena var för Jesus? Varför är det viktigt att om hon hade känslor för honom som man, så kan det åtminstone inte ha varit möjligt att Jesus skulle haft känslor till henne som kvinna.? På vilket sätt hotar det trosläror att såsom den svenska författaren Margareta Skantze lyfta fram att förtrycket av kvinnorna i den kristna kyrkan är en produkt av romarrikets manliga samhälleliga hierarkier långt efter Jesus levde. Borde det inte tvärtom vara en befriande upptäckt, som skulle hämta kyrkan närmare dagens människor, särskilt dagens kvinnor. Det är för mig obegripligt att kvinnoprästmotståndarna tillåtits diskriminera kvinnor i församlingen så här länge. Jag har svårt att inte se det som kränkande gentemot alla kvinnor eller mot mig personligen.

En tidning frågade mig vad jag väntar mig av följande finlandssvenska biskop och jag ser definitivt att det viktigaste skulle vara att leda in den finlandssvenska församlingen i modern tid, där ingen skulle behöva känna sig exkluderad eller mindre värd pga kön, sexuell läggning eller handikapp. Kyrkan har betydelse även för människors attityder i samhället och påverkar samhällsklimatet. Därför är denna debatt av intresse också för dem som inte är medlemmar i församlingen.

Jag deltog i kvinnodagarna i Kronoby där Skantzes pjäs om Maria Magdalena uppvisades. I salen fanns säkert minst 200 kvinnor och vi diskuterade våra kvinnliga ideal och förebilder. Hur kan någon man påstå för alla dessa kvinnor att det inte kan vara lämpligt att Maria Magdalena skulle ha varit en av Jesus närmaste läriungar eftersom hon var kvinna? Varför vill någon man köra ut kvinnorna från kyrkan eller tom församlingshemmet?

Igår var jag i Joensuu och firade 100 år av kvinnors fullständiga politiska rättigheter. Marianne Laxén efterlyste mer politik i jämställdhetspolitiken. Hon ansåg att vi i Finland fortfarande inte vågar säga att det handlar om makt. Kaari Utrio analyserade varför just kvinnorna i Norden lyckats uppnå så mycket mer än annanstans i världen. Hennes slutsats, liksom många andra forskares, var bl.a. att de svåra förhållandena i småböndernas liv långt ifrån byar eller andra människor, förutsatte att båda mannen och kvinnan jobbade sida vid sida för att klara sig och att känslan om ömsesidigt beroende var övergripande.

Kvinnorna i Finland har det naturligtvis bra om man jämför internationellt. Men vi har märkliga paradoxer och fortfarande många neandertalskänslor som med jämna mellanrum väller fram, såsom i debatten om Maria Magdalena. Kvinnorna är väl representerade i det politiska livet. Vi deltar mer än andra kvinnor i Norden fulltid i arbetslivet. Trots det finns det manliga domäner där vi inte ännu duger på likvärdiga vilkor, såsom höga poster i förvaltningen, näringslivets styrelser eller som präster. Kan någon på allvar tro att dessa samhällsområden kan klara sig utan kvinnorna i framtiden.

Jag kan tyvärr inte stå till förfogande i juni

För länge sedan, förrän jag kunde föreställa mig att det kunde bli möjligt, lovade jag att aldrig bli parti-ordförande. Detta löfte kändes ganska onödigt men har ändå alltid symboliserat gränsen för hur mycket jag kan tillåta det politiska livet att erövra mig. Jag tror inte heller att den jag en gång avgav detta löfte åt längre skulle kräva att jag står fast vid det. Småningom lärde jag mig också att det i sista hand måste vara man själv som utstakar denna gräns. Bara man själv kan skydda sig oberoende av vilken post man har. Det finns alltid så oändligt mycket man kunde göra.

Denna omgång väljer jag att stå fast vid mitt gamla löfte.
Jag tänker inte ställa mig till förfogande då partiet väljer sin nästa ordförande i juni.
Mina barn växer så fort och jag vill nu växa med dem och finnas till hands när de behöver mig, mer än jag vet att kunde vara möjligt som ordförande, som minister. Här sätter jag gränsen nu.

Jag kan inte heller tänka mig att sätta min själ och min tid i en valkampanj bara för att bli "ett piggt inslag". Om jag skulle kandidera skulle jag göra det för att bli vald. Och valkampanjen kan ge ett bra lyft för en politisk debatt inom Sfp - bara alla kandidaterna vågar ta sig an denna uppgift. Jag är orolig för en situation där kandidaterna endast säkrar sina positioner för att inte stöta sig med någon eller att viljan att framstå som kompromisskandidat dödar visionerna. Kanske risken för detta till och med är mindre utan mig som motkandidat. Kanske de vågar mer utan utmanare.

Det här betyder inte att jag inte skulle önska se en ordentlig fajt om ordförandeskapet. Det skulle även vara fint ifall vi äntligen fick den första kvinnan - också i sfp. Det är inte mer än rättvist att hundra år av politiska rättigheter för kvinnorna även börjar ge utfall då det gäller formande av den politiska agendan. Men jag är rädd för att kampen om posten är lättare att vinna än kampen om politiken och att man därför väljer bort alltför mycket av det senare.

Man kan inte längre vinna röster i riksdagsval genom att vädja till pliktkänslan utan vi måste väcka människor emotionellt och intellektuellt. Den kommande ordföranden har en stor utmaning framför sig. I Riksdagen märker man hur konkurrenterna känner på sig att sfp befinner sig i ett vägskäl. Det är väljarna i riksdagsvalet som måste avgöra om de vill ge oss inflytande i besluten eller inte. Den politiska ledaren kan entusiasmera dem att svara ja.

Grubblerier i natten

Jag ligger och grubblar om nätterna. Jag grubblar på de val jag är tvungen att göra just nu. Man väljer ju mellan olika alternativ varje dag men ibland står man inför beslut som kan förändra ens liv väldigt mycket. Och jag är ju inte ensam med konsekvenserna. Förändringar i mitt liv ger förändringar i mina fyra barns liv. Och i barnens liv är åren dyrbara.

Jag har alltid blivit uppmuntrad att delta, att säga ja till spännande förslag och att våga leva hela tiden. Kanske det därför känns svårt att slå på bromsarna, när min första reaktion på frågor om jag vill leda Sfp är: klart det! Samtidigt som det känns det bra att bli bekräftad av så många människor som jag uppskattar och respekterar är det ledsamt att kanske inte kunna ta den roll de förväntar sig av mig, att leda politiken och engagera väljarna för vår politik.

Politiken är en stor bit av mitt liv och jag har inte ångrat alla de gånger jag stått upp för det jag tror på, trots att jag samtidigt utsatt mig för kritik. Det är ju faktiskt därför jag är politiker: för att arbeta för det jag tror på - att vi behöver ärliga politiker, som vill något och som vågar kämpa för något! Vänsterns Minna Sirnö övervägde i tidningen ifall hon var tillräckligt hungrig på makten för att kandidera. Det slog mig att det kanske är just därför hon absolut borde göra det. Det är alltid bättre att de som inte är så maktgalna får mycket makt än att de får makten, som i första hand ser politiskt ledarskap som ett hopp i karriären. Därför är det viktigt att ledarskap förtjänas genom engagemang och arbete för de gemensamma frågorna. Ledarskap som duger till att modigt leda opinioner, skapa visioner och bära ansvar uppstår inte från intet eller av god karriärplanering. Före detta ledare som tror att man kan ge sin post i arv avslöjar sitt förhållande till politisk makt till en administrativ affär. Men det måste vara mycket mer än det!

Alkohopolitiken går på tomgång

Regeringens alkoholpolitik är en upprepning av samma gamla låtsaspolitik. Varningsmärken på vinflaskor eller öppethållningstider påverkar sist och slutligen problembrukarna väldigt lite. Vi borde satsa ordentligt på missbrukarvården och stöda kommunernas möjligheter att bekosta långvarigare vård. På en månad får man kanske kroppen i skick men inte huvudet. En missbrukare måste utöver att han slipper det konkreta drickandet även ges tid att hinna ifatt sitt eget liv. Han (oftast men inte alltid) behöver stöd för att ta itu med alla undanstökade problem som hopat sig under årens lopp. Han behöver stöd i sin ensamhet som är ett faktum efter alla svíkna löften och brända broar. Han behöver ofta även vård mentalt oberoende om det är drickandet som är orsaken eller inte. Mänskligt sett är det oacceptabelt att bara sträcka upp händerna bara för att vården inte alltid lyckas som vi väntat oss.

I allmänhet blir vi finländare friskare hela tiden. Det här gäller andra sjukdomar än de mentala. På mentalsidan är det tvärtom en oroande utveckling med ständigt växande siffror. 47% av alla sjukpensioneringar sker pga psykiska sjukdomar! Redan fler än 100 000 finländare är arbetsoförmögna pga psykisk ohälsa. Att spara i vård blir också dyrt. En sjukpension kostar i snitt 11.700 euro i året. Ifall man efter vård och rehabilitering istället kan fortsätta på jobbet har rehabiliteringen betalat igen sig på två år.

Det råder resursbrist i psykvården, ingen vet ens hurudana köerna i öppenvården ser ut, eftersom dessa inte statistikförs. Riksdagen har under flera år öronmärkt pengar för barnens psykvård och på många håll har detta medfört en stor förbättring . Idag diskuteras kommunreformen i riksdagen. Kommunerna måste slå samman resurser för att trygga service och kunnande även till dessa allra svagaste invånargrupper.

Om ett år sitter kanske Suvi-Anne i Nokias styrelse

Det skulle inte förvåna mig om Suvi-Anne Siimes efter ett år sitter i Nokias styrelse. Nokia har också tidigare visat att personer som innehaft centrala samhällsuppdrag har en enastående erfarenhet att dela med sig också i det privata näringslivet. Tänk bara på tidigare UM tjänstemannen, EU-förhandlaren, Veli Sundbäck.

Presidentens tal på installationsceremonin i riksdagen var av helt annan kaliber än talet vid Riksdagens öppning i februari. Min analys liknar mer HBL:s Björn Månssons än min kollegas, Pehr Lövs, på sin blogg. Mina öron hörde att presidenten tydligt ville markera gemenskap, att hon kan vara måttlig men samtidigt ge tydliga profileringar om större jämställdhet och större ansvar för fattigdomsproblematiken.

Hon påminde regeringen om dess löfte att öka u-landsbiståndet till 0,7% av BNP år 2010. Också riksdagen har otaliga gånger omfattat detta löfte. Sfp lovade i föregående riksdagsval arbeta för att uppnå 0,7 redan 2007! Den kampen har vi förlorat, men med allt fog kan vi nog anse att våra valprogram förpliktar våra ministrar att starkt driva målet 2010 i budgetramförhandlingarna inom kort. Ifall regeringen skulle svika här, innebär det också att EU-målen för att höja biståndet faller, eftersom dess realism bygger på givna löften från medlemsstaterna.

I stadsfullmäktige valdes igår prästen Paavo Voutilainen till direktör för socialväsendet i Helsingfors. Sfp delade sig och det ärligt sagt väldigt svårt att avgöra vilken kandidats goda sidor vägde tyngst. Den valda kan mycket dåligt svenska och trots hans positiva attityd ger det kanske inte riktigt rätt signal om de kompetenskrav vi önskar ledande tjänstemän borde ha. (Den förlorande kandidatens svenska var god plus att hans dotter går i svensk högskola!). Voutilainens goda sida var en stark humanism och engagemang för utsatta minoriteter som han visat genom sitt arbete på Diakonissan.

I diskussionen om kommande utmaningar i socialväsendet poängterades tredje sektorn och köptjänster. Väl så, men den största utmaningen kommer nog att vara att barnskyddet, hemvården och äldreomsorgen, missbrukarvården, mentalvården i samarbete med hälsovården skall utvecklas i kompetens och vara lockande för landets bästa professionella. Att bara 16 personer sökte direktörskapet är oroande.